Sex frågor
beträffande antroposofin idag

Ur Balder Nr 3, 1998: Ursula Flatters,
läkare vid Vidarkliniken i Järna och styrelsemedlem
i Antroposofiska Sällskapet i Sverige.

Varför intresserar sig inte fler människor för antroposofin?

(Ursula Flatters) Ett skäl är säkert att vi inom den antroposofiska rörelsen inte har lyckats att undvika sekteristiska inslag. Många gånger har jag på frågan »varför blir du inte medlem i Antroposofiska Sällskapet?« fått höra att vederbörande är rädd att förlora sin frihet – något som man i allra högsta grad borde finna och inte förlora genom antroposofin.

Ett annat skäl är kanske att vissa lagbundenheter gäller för offentliggörandet av ockulta forskningsresultat: för att inte väcka negativa drifter i människan, som annars förblir omedvetna, fordrar mottagandet av ockulta forskningsresultat en ansträngning i tänkandet. De är liksom »förseglade«. Tankeansträngningen »bryter sigillet« och väcker människan för den andliga dimensionen. Detta är nödvändigt men ansträngande på ett sätt som inte det vanliga intelligenta tänkandet är.

Utöver bekvämligheten finns djupare problem som Rudolf Steiner kallar för den »ockulta fångenskap« som vår västliga civilisation förmedlar. Detta är bl a den av den materialistiska naturvetenskapen förmedlade suggestiva föreställningen att endast sinnevärlden och den till den knutna intelligensen utgör verkligheten. Den är så stark att den kan hindra människor från att beakta en djupare längtan efter antroposofin som de bär på.

Vad säger du om argumentet, att antroposofer är dogmatiska och oförmögna till kritik och självkritik, därför att för dem står Rudolf Steiner på en piedestal.

Att möta antroposofin är en stor händelseför den enskilde – att kunna representera den på ett individuellt och levande sätt är något som utvecklas långsamt. Det kräver självkännedom och stor uppmärksamhet på den konkreta situationen, där den skall representeras. Jag instämmer i att vi saknar en hel del förmågor till en konstruktiv intern kritik på detta område.

Rudolf Steiner är väl värd all vördnad och respekt. Faran ligger möjligen i hur man t ex studerar antroposofi. Rudolf Steiner uttalade många gånger hur angelägen han var att man skulle ta upp och pröva andliga forskningsresultat på ett noggrant sätt. Han ville inte alls att antroposoferna skulle utgöra en församling av troende vilket får honom att framstå som idol, men i det förstnämnda fallet som den lärareoch inspiratör han är.

I det praktiska livet kan man hamna i nog så svåra situationer. T ex menade Steiner att ur misteln kunde utvecklas en verksam medicin mot cancer. Kan jag verkligen förstå det? Ändå använder jag mistelpreparat mot cancer – delvis ur insikt men till stor del också p g a förtroendet som jag fått för hans forskning! Jag kan uppleva det som en kunskapsmässigt, ansvarsmässigt och etiskt komplicerad situation.

Var ser du olösta problem för den antroposofiska forskningen och hur ser det ut med möjligheten att granska forskningsresultaten?

Redan som begrepp är »antroposofisk forskning« idag ganska oklart. Menas forskning i det andliga med hjälp av imagination, inspiration och intuition? Menas forskning som antroposofer utför med helt vanliga metoder? Eller menas det forskande sinnelaget som en antroposofisk yrkesutövare utbildar i sitt dagliga arbete?

Stora ansträngningar har gjorts på senare tid att utveckla olika forskningsprojekt på universitetsnivå. Oftast är det frågan om att »bevisa« resultat av ett antroposofiskt tillvägagångssätt med mer eller mindre vanliga metoder, t ex inom lantbruket, medicinen, läkepedagogiken. Det är nog så viktigt att detta sker, det öppnar ofta också dörren till en dialog med företrädare för forskning på universitetsnivå.

Men stora och väldigt inspirerande uppgifter ligger i ett nästa steg: att utveckla metodiken! Att komma från det kvantitativa till det kvalitativa, från gruppen till individen, från »dubbelblind« till »ökat seende«. Där är verkligen många problem olösta, och grundläggande frågor, som t ex ovan nämnda verklighetsbegrepp måste diskuteras. Sanningskriterier för en sådan forskning måste diskuteras.

En äldre forskare menade nyligen på en medicinsk forskningskonferens: bli först helt klar över vad du vill forska på, vad exakt din fråga är, utveckla sedan den adekvata metoden!

Exempel: forskning på cancer med frågan hur den ter sig i kroppen: kroppen blir till ett objekt, »objektiva« metoder kan användas. Eller forskning på cancer som upplevelse, lidande: man måste kommunicera med ett subjekt, ett konkret »jag«. »Subjektiva« metoder måste användas – det kräver det mål man har med forskningsfrågan.

Vad måste enligt din mening ändra sig i det Antroposofiska Sällskapet och i antroposofiska institutioner?

Antroposofiska Sällskapet måste bli mycket mera offentligt och mycket mera esoteriskt – samtidigt! Med offentligt menar jag inte »populärt« utan mera mänskligt. I Antroposofiska Sällskapet sysslar vi med det som är oberoende av familje- och folktillhörighet ( = arv ) och vetenskaplig, konstnärlig och religiös övertygelse ( = miljö ). Vad är då kvar? Det rent mänskliga, det individuella frihetsrummet! Esoterik uppstår, där människor lyckas att förbinda sitt andliga med det andliga i världen, offentliga är vi, när vi lyckas att ta initiativ som har sin källa i andliga insikter. Med andra ord – Antroposofiska Sällskapet skulle behöva utvecklas så att det upplevs som ett andrum för den fria människan i möte med andra människor.

Institutionerna verkar gå in i en ny fas som återspeglar något som är aktuellt även för andra institutioner och företag. Där talar man mycket om organisation – om hur man bäst ordnar och leder det gemensamma handlandet. I antroposofiska institutioner ställer sig frågan kanske mera intimt: hur kommer vi från det sociala, mera känslobetonade kollegiet till en viljegemenskap? Antroposofin söker sig mera till viljan i vår tid, blir där mycket individuell med risk för konflikter och häftiga krav på egen utveckling på arbetsplatsen. Ett nytt steg är att övande inordna sig i en gemenskap så att olikheterna klingar samman till en levande organism. Detta kräver mera av insikt, bärkraft och kanske offerkraft och säkert mycket kärlek. Men tänk vilken underbar motpol mot det kalla (inter-) nätet denna varma av vilja för varandra burna gemenskapen skulle vara!

Vilka upplevelser har bidragit till din i princip positiva inställning till Rudolf Steiners antroposofi? Hör också översinnliga upplevelser till dem?

Detta är en mycket personlig fråga! Jag »drabbades« av antroposofin mycket tidigt i mitt liv. Ett minne framstår starkt: jag var nio år gammal, mina föräldrar visste inget om antroposofin. En kväll kommer mamma in i rummet, där vi tre syskon låg i sängen. Ordet »waldorfskola« föll – och mitt hjärta hoppade högt av glädje! Hur kunde det vara möjligt tänkte jag senare? Det var bara ordet »waldorfskola«. Så jag är en som bara kände igen sig omedelbart och helt och hållet! Nästa gång var när jag var 17 år och ganska förtvivlad – jag följde med till ett ungdomsläger arrangerat av Kristensamfundet och kände mig hemma – inom fem minuter och helt utan förklaringar. Jag visste bara »jag är en sån« – och på den vägen är det.

Översinnliga upplevelser? Ja – det finns ju många sorter – men de var inte avgörande i det här sammanhanget. Avgörande för ett fördjupat engagemang i antroposofin var en del människor jag träffade och sedan mötet med Högskolan för Antroposofi. De mest intensiva och existensiella upplevelserna har jag nog haft i samband med dess innehåll, och renheten i den är något av det mest begeistrande jag mött i mitt liv.

Kan du nämna tre centrala nutidsproblem till vilkas lösning antroposofer borde och kunde lämna ett viktigare bidrag än de gör för närvarande?

Ett första område är »mänsklig utveckling«. Utvecklingsbegreppet behöver utvidgas med djupa mänskliga dimensioner – det är nästan som att begrepp som »människa«, »individualitet«, »jag« osv helt förlorat sin verklighet och sin andliga dimension. Vad vet man om barnets utveckling när läroplanen utfärdas för svenska skolor?

Ett annat område är lantbruket, ansvaret för jorden, den moderna människans förhållande till naturen. Vad är framtidens natur?

Ett tredje område är den moderna människans förhållande till teknologin, informationssamhället, massmedia, »virtuella verkligheter« – hur kan vi klara denna nya värld? Vad representerar den? Vad är det vi kan utveckla i mötet med den?

 


Jaerna Bridge - Järnabron     www.antroposofi.org