Vi älskar konsten, eurytmin, antroposofin och waldorfpedagogiken
men älskar vi verkligen varann?

Från olika håll möter oss nu frågorna:

Var står vi? Vad har det blivit av antroposofin under vårt århundrade?
Hur kan vi möta nästa årtusende?

En förstärkning av det esoteriska arbetet, det egna meditativa arbetet är en förutsättning för nya skaparkrafter. Vi känner också att de olika dotterrörelserna behöver höja sitt medvetande om sammanhanget med antroposofin. Vi vet att om alla som arbetar i antroposofiskt inspirerade verksamheter anslöt sig till Sällskapet, då skulle vi få helt andra möjligheter. Medlemskap innebär ju inte att man har avlagt en trosbekännelse, utan helt enkelt att man bejakar den Fria Högskolan för antroposofi och vill stödja den. Missförstånd om detta har försvårat anslutningen. Genom att man arbetar i en av dotterrörelserna stödjer man redan i praktiken den antroposofiska rörelsens verksamheter. Men krafterna måste samlas nu. Vi måste bestå inför framtiden.

Ett område där förnyelse måste ske är samarbetsförmågan, förmågan att ta vara på och hjälpa fram det bästa hos varandra. Christer Gullberg påpekade vid förra årsmötet att han aldrig stött på så många konflikter i mänskliga sammanhang som i t ex waldorfrörelsen. Ändå hänvisar Steiner på att fria människor som hämtar sina intuitioner ur samma idévärld aldrig kan komma i konflikt. Vi har lång väg kvar.

Det första steget är att vi övar oss i att se det positiva, det storslagna hos den andre. Vårt kritiska sinne är välutvecklat redan. Medvetenhetssjälen kräver mötet med antisociala drifter i oss själva. Möten i antroposofins tecken kan därför aldrig bli "nu skall vi vara snälla". I Parsifaleposet har vi en urbild: Varje gång en riddare möter en annan blir det dust. I striden lär man känna varandra och man känner ridderlig aktning för sin motståndare som kämpar bra, för hans unika personlighet. Var och en står för sin sak och ur det starka mötet vaknar nya krafter, nya insikter.
 

Men vår svaghet i dag är, som Mikaela Glöckler säger i sitt tryckta föredrag Viljefostran som källa till moral: "Många människor i vår tid har ett vaket, mycket sensibelt och ytterst sårbart självmedvetande, men lider av en enorm brist på självsäkerhet och självförtroende." Möten, konflikter blir därför inte fruktbara, utan man drar sig tillbaka, sårad och kränkt. Om man inte öppet eller dolt bekämpar varandra så gör man inte mer resten av livet än hälsar korrekt när det inte går att undvika varandra.

Men den som på förhand väntat sig en god och varm gemenskap blir oftast grymt besviken, säger Glöckler. Och det vet vi stämmer. De som nalkats oss med sådana förhoppningar går bort som motståndare.

Steiner säger 1923 i Anthroposophische Gemeinschaftsbildung: "I våra sammanhang, där det esoteriska livet skall utvecklas, just här ser vi förtal och skvaller uppstå." Vi lever hela tiden i en farozon och är vi inte medvetna så faller vi.

Positivitet måste övas. "Kärleksfullt fördjupa sig i den andra företeelsen eller i det andra väsendet och överallt fråga sig: Hur kommer det sig att detta andra är sådant eller uppträder så?" Så skriver Steiner i Ur den esoteriska skolan. Omdömen som endast utgår från den egna personligheten och låter sin sympati och antipati helt bestämmas därav, sådant förstör den esoteriska utvecklingen.

Steiner har gett oss insikter: I det sociala samspelet söker vi omedvetet söva ner varandra och vi värjer oss - antisociala krafter vaknar. Det sociala och det antisociala brottas hela tiden inom oss och växlar. Detta är nödvändigt om vi skall kunna utveckla personligheten.

I dag har vi dessa insikter och vi kan blicka tillbaka på 1900-talets erfarenheter, nog så allvarliga. Genom att lyfta upp och bli medvetna om vilket kraftspel som dolt verkar i alla sociala gemenskapen har vi nu möjligheter att förvandla det sociala till konst. Vi kan utvecklas till samarbetskonstnärer, livskonstnärer. Denna stora möjlighet finns - hur förvaltar vi den? Kan vi utveckla konsten att göra konflikter fruktbara, att objektivera oss själva? Detta skulle innebära att antroposofin, waldorfpedagogiken skulle väcka människors stora förtroende och betyda ett genombrott. Christer Gullbergs undersökning visade att knappt hälften av dem som kände till waldorfpedagogiken hade en positiv inställning.

En annan avgörande fråga för vår trovärdighet är frågan om vår vetenskaplighet. Hur ofta får vi inte höra: "Vi vet genom andevetenskapen..." eller "Rudolf Steiner har sagt..." Det är en hårfin nyans till "Der Doktor hat gesagt".

När vi t ex läser i Medlemsbladet från november 1997 om Det förestående sekelskiftet sett från esoteriska synpunkter, då är det omöjligt för en utomstående att se någon skillnad mellan teologiska utläggningar i anslutning till bibelcitat och antroposofisk utläggning i anslutning till Steinercitat. Det kan anses rimligt i ett medlemsblad. Men så snart vi i dag går ut i omvärlden måste en fast gräns hållas mellan "nu återger jag citat från Steiner, om det stämmer må var och en själv ta ställning till" och det som man själv anser sig kunna stå för.

Antroposofin har att börja med legitima trosinslag, alltså: "Detta skulle mycket väl vara sant". Överskrider vi den gränsen är vi inne i religiös eller ockult dogmatism - och det märker omvärlden genast. Steiner har noga framhållit: Om antroposofiska tankar bara tas på auktoritet har det intet värde.

 Hans Möller

Ur Antroposofiska Sällskapets Medlemsblad mars 1998.