I nattens dunkel lyser månen med sitt återsken. Under fjorton dagar tilltar den i storlek och därmed i ljusstyrka, sedan avtar den i motsvarande grad. Också detta sker i ständig upprepning, som bevarar det gamla in i det nya.

Ur jorden lockar solens kraft fram växtligheten. Den breder ut sig, vissnar bort och drar sig tillbaka in i något osynligt alldeles som dagsljuset gör, när det blir kväll, eller som månljuset gör vid växlingen från fullmåne till nymåne. Den uppstår så på nytt, åter bevarande det gamla in i det nya.

Inför denna sig förvandlande och i förvandlingen förblivande världsutvecklingen står människan. Detta kommer till uttryck i beräkningen av tiden, så som den ligger till grund för kalendern hos olika folkslag.

I stjärnornas olika konstellationer uppenbarar sig denna upprepning av den gamla in i det nya på det mest karakteristiska sätt. Konstellationerna uppträder så, att de nya ständigt liknar de gamla, men aldrig är helt identiska. Människan kan uttrycka vad hon upplever vid en viss tidpunkt genom att hänvisa till dessa konstella-tioner. Elementärt sker detta t ex när hon, då hon vaknar på morgonen säger: "nu går solen upp". I själva verket ligger sådana konstellationer till grund för all beräkning av den konventionella tiden. Känslan av vårens ankomst kan komma till uttryck i orden: solen visar sig för människans blick i en viss riktning, och när hon vänder blicken i denna riktning finns där också den ena eller andra stjärnbilden.

Liksom ett bestämt skrifttecken betecknar ett mänskligt språkljud, så kan en viss konstellation bli till ett skrivtecken för den mänskliga upplevelsen vid en viss tidpunkt. Låt oss kasta en blick på en av sidorna i följande kalender! Tag t ex en viss dag i maj och jämför den sedan med en annan dag i augusti! Den helhetsupplevelse som människan har i sin samvaro med världsutvecklingen under dessa två dagar är helt olika varandra. Denna olikhet kan uttryckas t ex genom att hon hänvisar till solens ställning i en viss stjärnbild inom zodiaken, liksom ett skrivtecken hör samman med ett visst språkljud. I kalendrarna hos olika folk under skilda tidsepoker finner man solens ställning i förhållande till en stjärnbild i zodiaken vid en viss tidpunkt symboliskt uttryckt i ett tecken. Att solen en viss dag befinner sig t ex i fiskarnas stjärnbild betyder, att om man på denna dag vid en bestämd tidpunkt riktar sin blick mot solen, faller denna samtidigt på fiskarnas stjärnbild. Väljer man nu ut karakteristiska konstellationer, får man vid upprepningen av dessa en grundval för tidsindelningen.

I följande datering kommer genom de olika månads-bilderna det faktum till symboliskt uttryck att, om man vid soluppgången riktar sin blick mot solen, denna samtidigt faller på en viss stjärnbild. Under årets gång ändrar sig detta förhållande så, att zodiakens samtliga tolv stjärntecken kommer i betraktande.

I ungefär en månads tid uppehåller sig solen i vart och ett av dessa stjärntecken. När ett helt år har gått till ända upprepar sig approximativt samma konstellationer som föregående år. Beteckningen "approximativt" är berättigad, eftersom under tidens gång en långsam förskjutning av konstellationerna äger rum. Vid vårdag-jämningen i mars stod t ex för många sekler sedan solen i vädurens stjärntecken, medan den numera vid denna tidpunkt står i fiskarnas.

I denna kalender uttrycks solens ställning i de olika stjärnbilderna inte genom de konventionella symbolerna för djurkretsens stjärnbilder, i stället har försöket gjorts att fånga den upplevelse, som själen kan ha vid soluppgången under de olika månaderna i en karakteristisk bild. Så finner man i dessa månadsbilder uttryck för själsupplevelser, vilka en modern människa kan ha, vilken lever sig in i den makrokosmiska skrift, som uttrycks genom solens olika konstellationer. Liksom man kan beskriva den elementära upplevelsen: "jag känner hur nattens mörker viker för ljuset" genom orden: "solen går upp", så skulle den mera komplicerade själsupplevelsen: "jag känner vårlikt, hur jorden förbereder sig för ny växtlighet, samt hur solens kraft tilltar i styrka", kunna finna sitt uttryck i orden: "den uppåtgående solen kan ses i riktningen av fiskarnas stjärntecken". Och detta förhållande mellan en själsupplevelse och en kosmisk tilldragelse har sinnebildligt kommit till uttryck i denna kalenders månadsbilder. Om man känner detta medupplevande med världsutvecklingen genom de olika månadsbilderna, så som man vid ett skrivtecken omedelbart förnimmer motsvarande språkljud, då skall man på riktigt sätt kunna förstå innebörden av dessa bilder. Därvid har mindre vikt lagts vid abstrakta astronomiska förhållanden.

I de bilder som fogats till de bestämda dagarna har även månens liknande konstellationer med solen karakteriserats.

Utgångspunkten för fastställandet av ett visst årtal väljs alltid på grundval av en händelse, som för en viss del av mänskligheten upplevs ha central betydelse. Så t ex utgår judarna i sin tideräkning från den tidpunkt, som de betecknar som "världens skapelse", de kristna utgår från "Jesu födelse". I denna kalender är utgångspunkten år 33 - 34 i den kristna tideräkningen. Därvid tas det datum till utgångspunkt, som har betydelse för hela mänskligheten oavsett skillnad i ras- nationstillhörighet o.s.v. Till grund för detta ligger "andevetenskapens" antagande, att detta datum utgör den tidpunkt, då i mänsklighetsutvecklingen de krafter inträder, som gör det möjligt för människans jag att i sitt eget föreställningsliv fatta sig självt och därigenom självmedvetet reglera sitt förhållande till omgivningen.

Före denna tidpunkt behövde människan för att kunna fatta sig själv och sitt förhållande till omvärlden sådana föreställningar, som hämtats från den yttre sinnesvarseblivningen. En förberedelse utgör å ena sidan den gamla hebreiska kulturen, som helt utan bilder utvecklade kunskapen om "gud i det inre", å andra sidan den grekiska kulturen, vilken såväl genom sina konstnärer som filosofer genomförde denna förberedelse, därigenom att den genom konsten gav människan en uppfattning om sig själv som jordevarelse och i sin filosofi, inte genom yttre bilder, men i rena begrepp karakteriserade henne som en tänkande varelse med en självständig, medveten innervärld. (Thales till Aristoteles).

Den kristliga konfessionen gav uttryck för upplevelsen av denna avgörande händelse i mänsklighetsutvecklingen i samband med "Kristi död och uppståndelse" samt "Mysteriet på Golgata". Från denna händelse har årtalen i denna kalender tagit sin utgångspunkt, och i anslutning därtill har minnesdagen därav betecknats som år 1. Om detta är berättigat gentemot det vanliga betraktelsesättet med nyårsdagen den 1:a januari kan det naturligtvis råda olika meningar om.

De olika minnesdagarna eftersträvar ingen fullständighet. De har försetts med dessa namn för att kunna vara till hjälp för den, som har intresse av att följa mänsklighetens utvecklingsgång genom historien.

En självkännedom på känslans område avses. Denna självkännedom på känslans område kan med hjälp av de här karakteriserade veckospråken upplevas som själskvalitéer, vilka uppenbarar sig i tidsströmmen. Uttryckligen skall påpekas, att detta är menat som en möjlig väg till självkännedom. Inga föreskrifter efter pedantiskt teosofiskt mönster skall här ges, men det skall i stället hänvisas till möjligheten för själen att få vara i levande, skapande verksamhet. Allt som ges till människans själ antar en individuell karaktär. Men just därför skall varje själ kunna finna sitt individuella förhållande till den här givna vägen. Det vore enkelt att säga: Så som här anvisas skall själen meditera, om hon vill förvärva sig en viss självkännedom. Det sägs nu inte, eftersom varje människas personliga väg skall leda henne till att hon helt fritt kan hämta sig impulser från något givet, inte att hon pedantiskt skall hålla sig till en viss "kunskapsväg".

Förord till andra utgåvan 1918/19

Årsloppet har sitt eget liv. Människosjälen kan förnimma detta liv i sig. Låter hon det verka på sig, som från världsalltet genom årets gång talar annorlunda från den ena veckan till den andra, då skall hon genom ett sådant medupplevande först riktigt kunna finna sig själv. Hon känner då krafter växa inom sig, som skänker henne styrka inifrån. Hon märker, att sådana krafter vill väckas inom henne, som låter henne ta del av meningen i tillvaron, sådan den utspelar sig i tidens gång. Hon blir därigenom varse de fina men betydelsefulla förbindelselänkar som existerar mellan henne och den värld som hon föds in i.

I denna kalender finns för varje vecka under året nedtecknat ett sådant språk, som låter själen meduppleva vad som under just denna vecka tilldrar sig som en del av hela årsloppet. Vad som då klingar i själen, när den förenar sig med detta liv skall uttryckas i dessa språk. En sund "inlevelse" i naturens gång är avsedd och en därur framsprungen kraftfull "självkänsla", i det man antagit, att ett medupplevande av världsförloppen sådant det beskrivs i dessa språk är någonting som själen kan ha behov av, om hon på riktigt sätt vill förstå sig själv.

FIG 1
Klicka för större bild

Denna "lodräta" polaritet innebär, att varje veckospråk på sommarhalvan av året har sin morsvarighet i vinterhalvan (nr 1 hör ihop med nr 52; nr 2 med 51 o.s.v.) Detta kommer också mycket tydligt till uttryck i veckospråkens formuleringar och går därför relativt lätt att upptäcka.

Den andra, "vågräta" polariteten, som gäller motsatsen mellan vårdagjämningen och höstdagjämningen med deras korresponderande högtider påsk och Mikaeli, hör också samman med en polaritet i själslivet, nämligen den, mellan tanke- och viljeaktivitet. Mellan båda ligger känslans område som en utjämnande och harmoniserande kraft. (Se Fig. 2)

FIG 2

Denna polaritet gäller såväl för själslivets mera extroverta verksamhet ("sommartillvaron") som för dess mera introverta ("vintertillvaron"). Vi får nu andra samhörighetsförhållanden: språk nr 1 hör ihop med språk nr 26; nr 2 med 25 o.s.v.

Av detta framgår, att, då man tar hänsyn till denna dubbla polaritet, språken kan ordnas i tretton stycken "rektanglar", där varje rektangel utgör en grupp av fyra samhöriga språk. (Se Fig. 3)

FIG 3

Själskalenderns veckospråk kan också grupperas i form av en dubbel lemniskata. I centrum ( mötespunkten mellan de fyra slingorna) kommer då språken nr 7, 20, 33 och 46, "kvadraten" eller "den hotade jämviktens rektangel". (Se Fig. 4):

FIG 4

FIG 5