Rudolf Steiner

 

Första föredraget ur föredragscykeln: ”Konst i mysterievishetens ljus”:

Teknik och konst, hållet i Dornach den 28 december 1914.

 

Till svenska av Jan Nilsson.

 

 

Den huvudsakliga avsikten med de föredrag som nyligen har hållits här*), har varit att slå en bro mellan andevetenskapliga forskningsresultat och en livsuppfattning, som det moderna livet fordrar av oss, och jag tänker också nu göra en del antydningar till detta tema.

Det, som vi kallar för modernt liv, möter ju i särskilt hög grad de människor, som genom livet framför allt i storstäderna i hög grad har förlorat det omedelbara sambandet med naturen. Och vi vet, att människorna alltsedan uppkomsten av detta moderna liv ständigt har gjort sig tankar om, vad detta har för betydelse såväl för människans materiella som andligt kulturella utveckling. I det moderna livet skall nu ställas in det, som vi upplever som impulser inspirerade av antroposofin. Vi har säkert undan för undan kunnat tillägna oss en känsla av att antroposofi är nödvändigt som ett sorts botemedel för osunda eller rent destruktiva krafter i vår moderna kulturutveckling.

   När den som gått igenom vad man skulle kunna kalla för nybörjarstadierna av initiationsupplevelsen, konfronteras med frågan om den moderna kulturen och dess betydelse för livet i största allmänhet, gör han erfarenheter som går djupare än sådana, som endast uppnås genom en yttre, icke spirituellt grundad iakttagelse av livet. Den som tagit de första stegen på initiationsupplevelsen väg, erfar på annat sätt vad man är med om, när man tillbringar en natt på ett ångfartyg eller i en järnvägsvagn, särskilt om man sover under resan. Skillnaden för den som gått igenom dessa nybörjarstadier och den som inte har någon erfarenhet av sådana upplevelser består däri, att den förre blir helt medveten om, vad som egentligen sker med honom, när han tillbringar en natt på ett ångfartyg eller i en järnvägsvagn, särskilt om han sover. Verkningarna på den mänskliga organismen är naturligtvis också den utsatt för, som inte lär känna dessa verkningar genom initiationen. Med hänsyn till påverkan av den mänskliga naturen föreligger självklart ingen skillnad.

Vill vi förstå vad som egentligen menas med dessa antydningar, måste vi erinra oss något, som vi redan känner till, nämligen att vi under sömnen med vårt jag och vår astralkropp befinner oss utanför den fysiska kroppen och eterkroppen. På grund av inskränkningar, som på ett naturligt sätt förorsakas av kosmiska lagar, befinner vi oss faktiskt vid ett sådant tillfälle huvudsakligen i omedelbar närhet av vår fysiska kropp och vår eterkropp. Det innebär, att vi, när vi sover under en järnvägsresa, med

 

 

 

*) ”Wie bekommt man das Sein in die Idéenwelt hinein“ 4 föredrag  12 – 20 december 1914;GA 156

 

 

vårt jag och vår astralkropp i själva verket är helt inne i allt bromsande, rullande, gnisslande, allt det som hör samman med skenorna, hjulen, tågets maskineri osv. På samma sätt förhåller det sig, när vi befinner oss på ett modernt ångfartyg. I dessa förvisso inte särskilt musikaliska

upplevelser av vår omgivning sitter vi fast, och man behöver bara ha tagit

de första stegen på initiationens väg för att vid uppvaknandet kunna märka, hur jaget och astralkroppen, när de återvänder in i den fysiska kroppen och eterkroppen, tar med sig alla upplevelser av att sitta inspärrade i maskineriet, där de verkligen satt fängslade och passerade ögonblicket innan man vaknade.        

Alla dessa disharmoniska upplevelser tar man med sig in i den fysiska kroppen och eterkroppen, och den som någon gång har vaknat upp med efterklangen av det som maskineriet i en ångbåt eller ett järnvägståg har åstadkommit i hans jag och astralkropp, den som hämtat upp allt detta i sitt klara dagsmedvetande, märker, hur litet det som han då för med sig stämmer överens med det som jaget och astralkroppen har som en innerlig upplevelse av den fysiska kroppens och eterkroppens lagbundna uppbyggnad. Man för i själva verket med sig något, som åstadkommer en fruktansvärd oordning, ett förskräckligt oväsen, ett sönderslitande, vinande, visslande, gnisslande och knarrande. Detta verkar faktiskt på eterkroppen så, om man har en finare förståelse av vad saken gäller, som om man skulle malas sönder i en köttkvarn. Jag använder mig här naturligtvis av en grov liknelse, men ni kanske förstår vad jag menar. Jämförelsen är grov, eftersom det ena sker med den fysiska kroppen medan det andra verkar på eterkroppen. Detta är en helt nödvändig biverkan av den moderna livsföringen, och jag vill här genast infoga en kraftig varning, eftersom sådana redogörelser, som jag nu ger, mycket lätt väcker till liv det, som jag skulle vilja kalla för teosofernas (antroposofernas) latenta högmod, ett visst latent högmod, som ju frodas rikligt på sina håll.

Detta säger jag naturligtvis utan de ringaste vare sig allmänna eller ännu mindre speciella förebråelser, ty när man ger sådana redogörelser, som jag nyss gjort, framkallar man genast känslomässiga omdömen. Jag menar, att på grund av det antydda högmodet hos teosoferna (antroposoferna) kan det lätt hända att man intalar sig: då måste jag akta mig väldigt noga, så att jag inte utsätter min egen kropp för dessa förstörande krafter, då måste jag ordentligt skydda mig mot det moderna livets alla negativa påverkningar, då måste jag dra mig tillbaka in i min kammare med de av teosofin (antroposofin) rekommenderade riktigt färgade väggarna, så att jag inte utsätter min egen kropp för allt det, som det moderna livet för med sig.

   En sådan verkan skulle jag sannerligen inte vilja framkalla med mina redogörelser. Alla dessa tendenser att vilja dra sig undan, att vilja skydda sig för påverkningarna av det, som världsutvecklingen med nödvändighet måste föra med sig, allt detta härrör från en svaghet. Men antroposofin kan bara göra den mänskliga själen starkare, den skall hos henne  utveckla  de krafter som väpnar och styrker henne i kampen mot dessa påfrestningar. Därför kan det inom vår andliga rörelse aldrig ges någon rekommendation att vilja dra sig undan det moderna livet för att skapa ett sorts andligt reservat, d.v.s. en drivhuskultur. Inom en äkta andlig rörelse kan det aldrig bli tal om någonting sådant. Även om man kan förstå, att svagare naturer gärna vill dra sig tillbaka från det moderna livets påfrestningar i reservat av det ena eller andra slaget, där de inte så starkt påverkas av det moderna livet, måste man ändå framhålla, att detta inte härrör från en styrka utan från en svaghet i själen. Vi har emellertid till uppgift att göra själen stark genom att den förbinder sig med de impulser, som kommer från den andevetenskapliga forskningen, så att den är väpnad i kampen mot det moderna livets alla påfrestningar; så att hon förmår hålla ut, även om det hamrar och bultar aldrig så mycket runt omkring henne, så att hon trots detta förmår finna vägen till de gudomligt andliga områdena i tillvaron tvärs igenom allt oväsen som de arimanska andarna åstadkommer.

   En sak bör vi lägga märke till, något som jag ofta har påpekat. Som människor sover vi inte bara om natten. Vi sover faktiskt också om dagen, det är bara det, att vi inte lika tydligt lägger märke till dagssömnen som till nattsömnen.  På natten är människans tankeliv mera neddämpat, och eftersom människan företrädesvis själsligt lever i sina tankar, så blir denna neddämpning av tankelivet helt naturligt tydligare för henne. Om dagen är det mera viljelivet som sover. Det lägger man inte lika tydligt märke till, eftersom man inte är så medveten om sitt viljeliv.*) Följdverkningarna av detta förhållande visar sig i filosofernas ändlösa diskussioner om viljans frihet resp. ofrihet Emedan de inte lägger märke till, att de i egenskap av dagdrömmare undersöker viljan och därför inte kan uppdaga dess sanna natur, pratar de i stor utsträckning i vädret om den fria och ofria viljan, om indeterminism resp. determinism. I själva verket är hela vårt viljeliv i mycket ringa grad medvetet för oss, medan vi utvecklar vårt mångfasetterade dagliga liv. Det lever till stor del i de för oss djupt undermedvetna skikt, som tillhör astralkroppens område.

Så tar vi under dagen del av allt det maskinella oväsen, som den moderna tekniken har frambringat. Om natten sysselsätter vi oss mera med följdverkningarna av detta maskinella oväsen i vårt känslo- och tankeliv, om dagen griper vi in mera direkt med vårt vilje - och känsloliv.

*) Ö. a. Andevetenskapen räknar till viljelivet inte bara våra mer eller mindre medvetna viljeintentioner, utan framför allt de för oss djupt omedvetna vegetativa processer, som möjliggör de rent kroppsliga förutsättningarna för att dessa viljeintentioner skall kunna omsättas i jordiska handlingar

   Nu förhåller det sig så, att det som vi kallar modernt liv inte alltid har funnits i mänsklighetsutvecklingen. Det har till sin allra väsentligaste del uppstått i och med inträdet av den femte efteratlantiska kulturepoken. Inträdet av den femte efteratlantiska kulturepoken sammanfaller med början av det moderna livet. Hur talar den yttre historiebeskrivningen om

.uppkomsten av detta moderna liv? Den yttre historiebeskrivningen är ju, som vi vet, stolt över det som erövrats i mänsklighetsutvecklingen genom

uppkomsten av det moderna livet. Den beskriver det ungefär så här: under hela forntiden och ända upp genom medeltiden var människan inte kapabel att betrakta naturen på ett sådant sätt, att det skulle kunna leda till vad vi i modern mening kallar för naturvetenskap. Först i nyare tid blev detta möjligt. – Och när man talar så om den nyare tiden sammanfaller detta med inträdet av den femte efteratlantiska kulturepoken.*) Då frigjorde man sig från den gamla naturuppfattningen och betraktar den helt fördomsfritt, så att man ur den kan härleda allmängiltiga naturlagar.

.Därigenom blev det också möjligt för naturvetenskapen att genom en oerhört intelligent tillämpning av naturlagarna – man hör det ofta beskrivas så – behärska naturen för sina egna syften. Detta sker genom vår moderna teknik. Den uppstod därigenom att människan lärde känna naturlagarna och återigen enligt dessa naturlagar formade materien till instrument och maskiner, med vilka hon verkar tillbaka på naturen och dess livsformer. Genom att hon omger sig med dessa maskiner, skapar hon sig en rent teknisk miljö, den som idag omger oss. Så ser man: först i den nyare tiden grundlades en naturvetenskap i egentlig mening, som möjliggör behärskningen av naturen och dess krafter.

Ungefär så hör man det ofta beskrivas. Men när man beskriver det så, talar man Arimans språk, ty så är det uttryckt i Arimans språkbruk. Vi skall nu försöka översätta detta Arimans språk till det sanna språk, som vi försöker tillägna oss genom antroposofin, där orden inte bara får sin betydelse genom ett yttre betraktande av naturen, utan får sin betydelse genom att vi försöker betrakta kosmos i sin helhet, d.v.s. samtidigt ur sin materiella och andliga aspekt.     

Låt oss först betrakta helt utifrån, vad som sker när vi utvecklar den moderna tekniken. Vad som då sker utvecklas ju i två etapper. Den första etappen innebär, att vi förstör det omedelbara sammanhanget med naturen. Vi bryter malm ur berget och hämtar upp den, vi avverkar skogarna och får därigenom virke – man skulle kunna utveckla detta vidare – kort sagt, man framställer till att börja med råvaror, vilka man erhållit genom att bryta loss materien ur sitt naturliga sammanhang och eventuellt därefter ytterligare bryta ner den. Och den andra etappen innebär, att man åter sammanfogar det, som man på detta sätt har brutit loss ur naturen till någonting konstgjort enligt de lagar, som man har funnit vara naturlagar. Detta är de två etapperna, om man betraktar saken utifrån.   

 

 Men hur ser saken ut, om man betraktar den inifrån? Inifrån betraktat ser saken ut så här: när vi bryter ner naturen, framför allt den mineraliska, så är detta, som vi vet från tidigare betraktelser, förbundet med en viss vällustkänsla hos den däri inneboende elementarvärlden. Denna aspekt skall emellertid inte nu så starkt uppta oss. Men i det som då sker, är det viktigt, att vi driver ut de elementarandar som finns i naturen och som hör till sfären av de i världsutvecklingen regelbundet fortskridande hierarkierna. När vi bryter ner naturen, driver vi ut naturandarna och förpassar dem till den andliga världen. Hela naturen är genomträngd av elementarväsen. Det är detta som i själva verket kontinuerligt sker vid den första etappen. Vi slår sönder, bryter ner materien, och frigör därigenom naturandarna, som vi på sätt och vis jagar bort från de boningar, som har anvisats dem av Jahveguden och förpassar dem till den andliga världen, där de fritt kan sväva omkring och inte längre är bundna till sina anvisade boningsplatser. Den första etappen kan vi således också kalla för utdrivandet av naturandarna.

Den andra etappen innebär, att vi enlig kända naturlagar sammanfogar det, som vi rivit loss ur sitt naturliga sammanhang, Ja, när vi enligt en tillämpbar naturlag, som vi inser, av råmaterial konstruerar en maskin eller ett komplex av inbördes samverkande maskiner, då ger vi återigen vissa andliga väsen möjlighet att ta plats i den anordning som vi på detta sätt skapar.

En sådan anordning saknar ingalunda konkret, väsensartad andlighet. Genom att vi skapar en sådan anordning ger vi rum för andliga väsen av annat slag. De väsen som nu tar plats i våra maskinella anordningar är väsen, som hör till den arimanska hierarkin.*) Alltså på den första etappen träffar vi på naturväsen som befinner sig i regelbunden utveckling, driver ut dem, och på den andra etappen förenar vi våra maskinella, tekniska anordningar med arimansk andlighet. Detta har emellertid till följd, att vi, när vi lever i denna moderna, tekniska miljö, dag och natt omger oss med en rent arimansk andlighet.

Därför är det inte så underligt, att den som genomgår det första stadiet av invigningen, när han vid uppvaknandet för med sig allt det, som han därute i den andliga världen har upplevt som ett rivande och slitande, som ett förskräckligt oväsen, att han känner det som någonting förstörande, när han uppfylld med allt detta i sitt jag och astralkropp vänder tillbaka till den fysiska kroppen och eterkroppen. Ty han tar ju så att säga med sig följderna av samlivet med de arimanska elementarandarna in i sin egen organism. Vi kan säga: som tredje etapp, som kulturetapp har vi den tekniska kultur som omger oss, så att vi proppar oss fulla med arimansk andlighet, riktigt proppar oss fulla med den. – Så ser saken ut inifrån betraktat.

  

*) Ö. a.  Således väsen som verkar irreguljärt in i mänsklighetsutvecklingen.

 

   Ser vi nu tillbaka från det område som vi så att säga har lärt känna som den ockulta sidan av det moderna livet, på de tider, när människan mera levde så, att hon i sömnen lätt kom i förbindelse med den andliga världen eller om dagen arbetade i en natur, där de inom Jahvehierarkin befintliga andarna verkade, så måste vi säga: dåförtiden förde människosjälarna med jaget och astralkroppen in i sin fysiska kropp och eterkropp verkningarna av naturandar, som verkade livgivande på det inre själslivet. Och ju längre tillbaka vi går i mänsklighetsutvecklingen, desto mer finner vi det som nuförtiden är så sällsynt, nämligen att människorna inte proppar sig fulla med teknisk, arimansk andlighet utan med de regelrätt fortskridande naturandarna, vilka, om uttrycket tillåts, är de goda andar som står bakom allt det som finns ute i naturen i form av väsen eller händelser.   

   Nu får människan den förbindelse som hon måste ha, om hon i ordets sanna betydelse skall kunna kalla sig människa, endast därigenom, att hon söker en sådan förbindelse i sitt inre liv, att hon i sina inre upplevelser förmår stiga så djupt ner i sin själ, att hon i dessa sina själsdjup kan finna de krafter som sätter henne i förbindelse med kosmos andlighet, från vilken hon härstammar och i vilken hon är inbäddad, från

vilken hon emellertid också kan vara avskuren, redan genom ensidig sinnesvarseblivning och förståndstänkande, men nu också, som vi har sett, genom att det moderna livet proppar henne full med arimansk andlighet. Bara genom att människan stiger ner i djupen av sitt eget väsen, sätter hon sig i förbindelse med de för henne goda och välsignelsebringande andliga väsen, som är de i världsutvecklingen regelrätt fortskridande andliga hierarkierna. Denna förbindelse med de andliga hierarkierna, som människan egentligen tillhör med sitt väsen,  försvåras i avsevärd grad genom att människan genomträngs av verkningarna från den moderna, tekniska miljön. Människan rivs så att säga loss ur sitt kosmiskt andliga sammanhang, och de krafter som hon behöver för att kunna upprätthålla denna förbindelse dämpas ner och försvagas.   

   Den som redan gått igenom de första stadierna av invigningen märker därför, att det tekniskt maskinella inslaget i det moderna livet påverkar det andligt själsliga hos människan så, att det dödar och förstör mycket i henne. Och han märker, att det därigenom blir särskilt svårt för honom att verkligen utveckla de inre krafter, som sätter honom i förbindelse med de rättmätiga – missförstå inte detta uttryck – hierarkiska andliga väsendena. När den som tagit de första stegen på invigningens väg i ett järnvägståg eller på ett modernt ångfartyg mediterande försöker leva sig in i den andliga världen, så bemödar han sig naturligtvis om att utveckla den skådande, klarseende kraft som för honom in i den andliga världen, men han märker då, hur den arimanska omgivningen proppar honom full med allt möjligt, som motverkar denna hans strävan, och  kampen blir oerhört intensiv. Man kan säga att det är en nedbrytande, beklämmande kamp, som utspelas i eterkroppen. Denna kamp genomgår naturligtvis även människor som inte har tagit de första stegen på invigningens väg, skillnaden består bara däri, att den som genomgått dessa första stadier av invigningen genomlever den medvetet. Alla människor genomgår detta, alla är utsatta för dessa påverkningar.  

   Det skulle vara det allra största missförstånd, om man nu skulle intala sig, att man måste fly bort från det som tekniken har fört in i det moderna livet, att man måste skydda sig mot Ariman, att man måste dra sig undan det moderna livet. Det skulle på sätt och vis innebära en spirituell feghet. Det sanna botemedlet består inte i att försvaga krafterna i den moderna själen, genom att hon flyr bort från det moderna livet. Själskrafterna behöver i stället stärkas, så att hon kan stå ut med det moderna livets alla påfrestningar. Ett modigt förhållningssätt gentemot det moderna livet är det som världsutvecklingen med nödvändighet fordrar av oss. Därför har den sanna vetenskapen om anden denna egendomliga karaktär, att den redan i sina begynnelsestadier fordrar ansträngningar av den mänskliga själen, ja ibland t.o.m. tämligen intensiva ansträngningar. 

   Man hör så ofta: ja, de böcker som ges ut inom den moderna andevetenskapen är svårtillgängliga, de fordrar att man anstränger sig, att man aktiverar sina själskrafter, om man verkligen skall kunna leva sig in i denna andevetenskap. ”Välvilliga” människor – jag säger detta inom anföringstecken – kommer därför gång på gång med förslag att man skall underlätta för sina medmänniskor och popularisera de svåra ställena, så att de blir lättare att förstå och därigenom – det säger jag nu inte inom anföringstecken – trivialisera det som är skrivet i en något svårtillgänglig stil. Men det hör till andevetenskapens väsen, att den ställer krav på aktivitet i själslivet, så att man inte lättvindigt kommer fram till de andevetenskapliga forskningsresultaten, ty det är inom andevetenskapen inte bara fråga om att förmedla information av det ena eller andra slaget, det handlar också om hurman kan uppta dessa sanningar, så att man anstränger sig och aktivt tar upp dem i sin själ, att man liksom – förlåt det något ohövliga uttrycket – tillgodogör sig dem i sitt anletes svett. Det hör – förlåt det alldagliga uttrycket – till andevetenskaplig  praxis.

   Man har missförstått andevetenskapens innersta väsen, om man så att säga flyr undan de svåra idéer och begrepp som andevetenskapen ger. Och vi vet ju hur många det är som mycket hellre drömmer om, att ”Herren i sin underbara nåd ger de sina, vad de behöver”, att de mycket hellre hänger sig åt önskedrömmar om den andliga världen, än att de genom inre själslig aktivitet tillkämpar sig kunskaper. Vi vet, att många föredrar att kunna ha andliga upplevelser av ett eller annat slag framför att sätta sig ner och studera en bok om ett svårtillgängligt andevetenskapligt tema, som emellertid appellerar till krafter i den mänskliga själen, som vanligtvis under det dagliga livet ligger i träda, och som därför ändå förmår väcka till liv det som är omedvetet hos människan och därigenom på ett levande sätt kan leda henne in i den andliga världen. Det riktiga förhållningssättet är inte, att man gör sig okänslig för det vakna livet och drömmer bort det, utan i stället att man aktiverar sin själ, att man anstränger sig för att komma till rätta med det genom de tankar och idéer som har givits. Ty om man verkligen lever sig in i dessa tankar och idéer, om man anstränger sig och tappert lever sig in, så kommer man genom denna tapperhet i själen till ett stadium, där det abstrakta teoretiserandet, de abstrakta tankarna, den rent tanke-mässiga prövningen av sanningshalten i de givna tankarna och idéerna övergår till ett skådande, en verklig förbindelse med den andliga världen. Men det som då för oss framgår som en modern livsuppfattning genom dessa betraktelser är, att vi genom vår tekniska omgivning stiger in i ett slags arimanskt område och genomtränger oss med arimansk andlighet.

   Det skulle innebära den allra största olycka i jordutvecklingen, om det inte under tidigare epoker hade företagits förebyggande åtgärder mot det, som enligt världsutvecklingens lagar den moderna mänskligheten måste genomgå på grund av denna arimanska andlighet. Livet förlöper så att säga alltid i pendelslag, det kan inte vara annorlunda. Man upplever i livet, hur pendeln ger utslag åt än det ena än det andra hållet. Det är meningslöst att säga: man måste skydda sig för Ariman! – ty det finns inget medel, med vilket man kan skydda sig för Ariman. Om någon skulle längta efter att ständigt dra sig tillbaka in i sin kammare med de för honom riktiga färgerna, där så få fabriker som möjligt finns i närheten och där inga järnvägståg går förbi, så finns det ändå många, många vägar genom vilka den arimanska andligheten letar sig in i hans själ. Han drar sig undan det moderna livet, men den moderna andligheten når honom ändå.

   Det som så att säga har stoppat olyckan i mänsklighetsutvecklingen är en omständighet som jag redan för länge sedan har antytt i en föredragsserie i München*). Man måste försöka bilda sig en helhetsuppfattning av all dessa saker, det hör också till det aktiva kunskapsarbetet inom den moderna andevetenskapen. Åt människan har på visst sätt konsten givits, konsten som även den fått sitt råmaterial från naturen, genom att den har sönderstyckats och sönderdelats, och där detta råmaterial i en andra etapp åter har sammanfogats till någonting nytt, i vilket har ingjutits åtminstone ett slags konstgjort liv. Det liv, som genom konstimpulserna i det förgångna har givits åt mänsklighetsutvecklingen, har den egenskapen, att det genomtränger materien med en företrädesvis luciferisk andlighet. Luciferisk andlighet, det sköna skenet, leder människan bort från det materiella livet in i det andliga men genom

 

*) ”Die Geheimnisse der Schwelle”  6:e föredraget.  GA 147.

 materien. Lucifer är den ande som alltid vill fly det materiella, och som på ett förföriskt sätt vill leda människan in i det andliga. Det är det motsatta pendelslaget. Bara genom att vi under vår nuvarande inkarnation måste omge oss med en teknisk miljö, blir det möjligt för oss att förbinda oss med det arimanska, förbinda oss med något, som under tidigare inkarnationer motsvarade en mera konstnärlig miljö. Genom konsten ställer vi således en viss luciferisk andlighet mot de nutida arimanska krafterna, och skapar så en jämvikt, medan pendeln tidigare slog ut åt det ena och nuförtiden mera åt det andra hållet.

   Den uppgift som nu särskilt måste krävas av andevetenskapen är att se till, att människorna inte sovande och drömmande går genom det som världsutvecklingen har i beredskap åt dem. Men sovande och drömmande går de människor genom livets alla arimanska och luciferiska påverkningar, som inte vill veta av andevetenksapen. De är utsatta för dessa krafter och påverkningar även om de själva inte vet om det. Men så kan man inte leva i framtiden. I framtiden måste man leva mer och mer medvetet, och andevetenskapen är till för att människorna inte skall gå sovande eller drömmande genom världen utan lära sig förstå i vilken omgivning hon lever. Då är det emellertid nödvändigt att vi inlåter oss på det som jag skulle vilja kalla för intimiteterna i den – förlåt uttrycket – andevetenskapliga praxis. Sådana intimiteter tar man inte alltid hänsyn till. Jag märker det, när jag läser anteckningar från föredrag som jag har hållit. Jag finner ofta, att det som jag måste anse vara viktigt inte står där. Ta bara två saker av det som jag alldeles nyss har sagt. Jag använde nyss en sats, där jag sade – inte att andevetenskapen har till uppgift – utan den uppgift som måste krävas av andevetenskapen. Det är ett visst uttryckssätt som helt naturligt, naivt inställer sig hos den som talar i andevetenskapens anda, ty andevetenskapen leder helt naturligt till en mera opersonlig framställning av det andliga livets sanningar än övriga vetenskaper. I vanlig vetenskaplig stil skulle man uttrycka sig: andevetenskapen har till uppgift. – Men den måste uttrycka sig: den uppgift som bör eller måste krävas av andevetenskapen. − Och jag säger: den måste uttrycka sig – och inte: den uttrycker sig.

   Just sådana intimiteter är mycket betydelsefulla, dem får man inte gå förbi. Vi måste i stället inse, att andevetenskapen förmår gripa in i de allra innersta mänskliga själskrafterna, inse, att den även är i stånd att förvandla dem. Därför går det inte an, att man också i andevetenskapen fortsätter att tänka på samma sätt som man är van vid från det yttre livet. Man har ännu verkligen mycket litet aning om vad jag menar med detta. Det kan man märka på vissa, jag skulle vilja säga, grova symptom i den yttre vetenskapliga utvecklingen, man kan så att säga avläsa det där.

   Ett exempel bland många möjliga skall här ges. Den moderna religionsvetenskapen, den irreligiösa teologin, räknar det som en särskild förtjänst, att den har upptäckt vissa samband mellan nytestamentliga uttalanden och budord samt gammaltestamentliga motsvarigheter, men även mellan hedniska uttalanden och budord. Man har t. ex. härlett varje sats i bönen Fader Vår och undersökt de enskilda satsernas ursprung. Man säger: den här satsen kan vi redan finna här i ett visst sammanhang, den andra där o.s.v. – När man hör det framställt på detta sätt kan det låta rätt hyfsat. Men så snart man betraktar mysteriet på Golgata i sin världshistoriska betydelse, märker man, att allt detta uppträder på ett helt nytt sätt, och att det inte kommer an på att upptäcka, att alla dessa enskilda satser redan har funnits tidigare, utan i stället att se på i vilken kontext dessa satser uppträder, d.v.s. det sammanhang genom vilket de får en helt ny betydelse. Och det är alltid ett annat i det gamla och det nya testamentet. Därigenom får det som kommit genom mysteriet på Golgata sin betydelse i helt intima sammanhang. Orden förblir ofta de samma och även ordsammansättningen, men det sätt varpå de uppträder, nyanseras och schatteras, d.v.s. det som ger dem deras inre betydelse, är annorlunda, och det är just detta som det kommer an på.

   Det ligger t.ex. något oerhört betydelsefullt i det, att begreppet, föreställningen om jaget genom hela språkutvecklingen undergår en förändring, att det är helt annorlunda, om man går tillbaka till förkristliga tider än senare, när man kommer till mysteriet på Golgata och vidare in i framtiden. Sättet på vilket man talar om jaget blir annorlunda, det kan man uppleva ända in i språkkonfigutationen. När jaget t.ex. i många språk integreras med verbet, så betyder det något helt annat än när det uppträder och uttals självständigt, avskilt från detta o.s.v.

   Det gäller alltså, att vi genom andevetenskapen arbetar oss fram till en uppfattning av livet, där vi medvetet kan se, vilka påverkningar som vår andligt-själsligt-kroppsliga människoorganism är utsatt för. Det som jag skildrat som människans förhållande till sin tekniska omgivning står naturligtvis ännu helt i början av sin utveckling. För ungefär fyra hundra år sedan började detta i den omfattning som det nu har fått. Och 1800-talet, det århundrade som är så stolt över sig självt, har tagit ett stort kliv framåt på vägen mot en arimanisering av livet. Men i framtiden kommer ytterliga viktiga steg på denna utvecklingsväg att tas. I ungefär fyra hundra år har denna utveckling varit i gång. Långsamt men säkert kommer den. Nuförtiden kulminerar den hos alla dem bland våra medmänniskor, som ju finns i ett stort antal, vilka genom isolering i storstäderna knappast längre har något direkt samband med de sanna naturandarna. Jag har en gång så att säga i symbolisk mening uttalat, att det är av stor betydelse för människan, väsentligt för hela hennes utveckling, om hon kan skilja havre från korn. Men hur många människor finns det inte framförallt bland stadsborna som inte längre kan skilja havre från korn! Möjligen kan de se skillnad på plantorna, eftersom det med havre och korn är förhållandevis enkelt, men särskilt frökornen kan de inte längre skilja från varandra. Om de är stadsbor och rent av födda och uppvuxna i staden kan de vanligtvis inte se skillnad.

   Nu förlöper emellertid mänsklighetsutvecklingen så, att alltid när en etapp har uppnåtts, detta är förknippat med en andra utveckling, som liksom går parallellt med den förra. Och så har det också skett. I det att den moderna människan på det sätt som jag beskrivit har mött Ariman genom det tekniska livet, har hon också mött Ariman på ett annat sätt. När den ytliga historiebetraktning, som framgått ur vår moderna materialism, en gång kommer att ersättas med en mera spirituell historiebetraktning, kommer man att inse det, som andevetenskapen nu måste antyda.

   När man blickar tillbaka på de tider som ligger före de fyra sista århundradena, så var det framförallt så, att människan inte bara hade ett annat förhållande till sin miljö, till sin omgivning än i våra dagar, utan hon hade också ett annat förhållande till det som kom till uttryck inom henne själv, verkligen kom till uttryck inom henne själv: hon hade ett annat förhållande till sitt modersmål, till det språk som hon talade. I språket lever verkligen inte bara det, som den moderna, materialistiska vetenskapen tror, utan i språket lever något, som på många sätt sammanhänger med något som människan inte upplever helt medvetet, utan som på många sätt tilldrar sig i omedvetna regioner, och som där genomträngs av andliga väsen. Andliga väsen lever i människans språk, verkar i det, och när människan bildar sina ord, uttalar orden, genomträngs de av andliga elementarväsen. På ordens vingar flyger andliga väsen genom de rum, där människor samtalar med varandra. Därför är det så viktigt, att man lägger märke till vissa intimiteter i språket och inte bara instinktivt, godtyckligt överlåter sig åt sina känslor, när man talar.

   Nu hade människan faktiskt ända till 1400-, 1500-talet ett sådant förhållande till sitt språk, att hon ännu upplevde något av den elementära andligheten som finns i språket. Hon kunde ännu uppleva den elementära andligheten i språket. Där verkade ännu något, som är andligt i språket, ty språket är i många avseenden genialare, andligare än den enskilde individen. Man märker nuförtiden endast vid enstaka tillfällen, hur människan från sin materialistiska inställning återgår till känslan för det geniala i språket.

   Jag har en gång här på detta ställe med ett mycket tydligt men kanske trivialt exempel påpekat, hur man genom sin inställning så att säga kan falla ur den materialistiska nutidsrollen. Det sker egentligen fortfarande ganska ofta hos många människor, även om de inte alltid är medvetna om det. När någon t. ex. under en färd utmed Rhen-floden talar om ”gamla Rhen”, vad menar han då? Utan tvivel känner han något, när han uttrycker sig så. Men vad är det egentligen han menar? Jag tror inte, att de människor som talar om ”gamla Rhen” menar flodbädden, den fåra som vattnet har grävt i jorden. Det vore ju i så fall det enda som är gammalt. Men vad som annars skulle menas med  ”gamla Rhen” söker man förgäves efter, ty vattnet som rinner där är ju ständigt nytt, och om ni försöker att där finna något gammalt förutom flodbädden, så söker ni förgäves. Gamla Rhen! Språket är verkligen mera genialt än den enskilda människan. Språket menar naturligtvis, även om människorna inte är medvetna om det, flodguden Rehn. Det elementarväsen som hör till floden Rhen kallar man helt adekvat för ”gamla Rhen”.

   Det är ett grovt exempel. Språket är överallt genomträngt av en sådan spiritualitet, en sådan tilltro till det andliga. Och åtminstone en känsla för detta samband med det andliga genom språket fanns som anlag i den mänskliga själen under hela den fjärde efteratlantiska kulturepoken ända fram till 1400- 1500-talet hos alla Europas folk. Men om man inte märker det, kan man heller inte riktigt förstå början av Johannesevangeliet. Johannesevangeliets första sats: ”I urbegynnelsen var Ordet” var nämligen uttalat ur ett medvetande om vad som var givet i och med sambandet mellan den mänskliga organisationen, hela det mänskliga livet, och den värld, som ligger bakom sinnevärlden, till att börja med genom den andliga elementarvärlden.

   När vi med andevetenskapens metoder undersöker, hur människolivet har förlöpt från och med medeltiden och in i den modernare tiden, så finner vi i själva verket, när vi kan se in i människosjälarna, att människan hade ytterligare ett annat förhållande till sitt språk under hela den fjärde efteratlantiska kulturperioden, ja, till och med i sina sista rester ända fram till 1300- och 1400-talet. Människorna hörde, när de talade, liksom undertoner, riktiga undertoner, som beledsagade talet. Detta har man inte längre någon förståelse för, eftersom människan nuförtiden verkligen bara lever materiellt i språkljudet. Något andligt beledsagade det som man talade, liksom klingade med i en undre oktav. Så beledsagades det som man talade eller hörde talas av något, som inte vara differentierat i det ena eller det andra språket, utan som var något rent allmänmänskligt. Man kan verkligen säga: när människornas upplevelser tar sig uttryck i de enskilda språken, så upplever mänskligheten nuförtiden detta uttryck som bestämda språkljud som klingar i örat, och de upplever dessa språkljud som bärare av en bestämd betydelse. Däremot upplevde man tidigare, hur hela språkströmmen vara inbäddad i något andligt som klingade med och som ännu inte vara differentierat i olika, enskilda språk. Gränsen mellan den ena och den andra upplevelsen går ungefär vid 1400-, 1500-talet. Mänskligheten har avskiljts från språkgenierna.

   Man kan egentligen inte förstå det språng som togs i mänsklighetsutvecklingen under 1400-, 1500- och 1600-talet, om man inte befattar sig med denna egendomliga neddämpning av undertonerna i språkupplevelsen. Då gick någonting förlorat för människorna. I den historiska utvecklingsgången kommer detta till uttryck i allt som människosjälen upplevde såväl i kampsituationer som i sina fredliga verk före den nyss nämnda tidpunkten. I allt detta levde ännu ett sådant beledsagande av undertoner i språkupplevelsen. Därför har mänsklighetens hela historia före denna tidsrymd en helt annan karaktär än senare. Man måste, när man inlåter sig på andevetenskapen, tillägna sig ett vad man kunde kalla för andligt gehör för den helt annorlunda upplevelsen av samtidens händelser som fanns ännu under medeltiden, än vad som nuförtiden är fallet, eftersom dåtidens människosjälar upplevde det som då kunde upplevas på ett helt annat sätt än den moderna mänskligheten.

   Jag vill som exempel ta korstågen som själsupplevelse. De är bara tänkbara så, som de under medeltiden utspelade sig, om man känner till, att detta förnimmande av undertoner, andligt spirituella undertoner fanns

i språkupplevelsen. Nutidens människor i Mellan- och Västeuropa skulle sannerligen inte uppleva ordet från synoden i Clermont: Gud vill det ─ Dieu le veut på samma sätt som medeltidens människor. Men orsakerna till detta kan man bara förstå, om man tar hänsyn till det, som nyss har sagts.

   Allt detta hör också ihop med utgestaltningen av hela den moderna historieutvecklingen. Försök en gång att i er historieuppfattning genomtränga er med denna intima kunskap om undertonerna i människornas språkupplevelse, så kommer ni att förstå, varför vid den antydda tidpunkten de olika europeiska nationerna grupperade sig så som de gjorde i grupperingar, som förut stod i ett helt annat förhållande till varandra och behärskades av helt andra impulser. Hur Europas nationer växte fram på de olika territorierna, hur de utvecklades ända in i våra dagar, allt detta hänger ihop med impulser, som man tolkar helt felaktigt, om man utgår från nutida förhållanden och söker uppkomsten av sådana nationer under medeltiden eller rent av i forntiden och inte tar hänsyn till, att en så viktig etapp måste genomgås i människornas själsförfattning.

   Jag kan, när sådana ämnen berörs, som egentligen skulle behöva en mycket utförligare behandling, bara ge antydningar. Det allra viktigaste måste överlåtas åt er egen meditation, som kommer att finna det, som går att utvinna ur dessa uppslag. Vad jag genom ett sådant uppslag gärna skulle vilja uppnå, är att ge en föreställning om, hur man kan slå en bro från andevetenskapen till en livsåskådning, en livsuppfattning, hur andevetenskapen kan leda till, att man medvetet förbinder sig med den verklighet, i vilken man lever.

   Det blir då alldeles naturligt för den, som upplever den sanna bakgrunden till sådana antydningar, att denna vår moderna tid kräver mycket, som i jämförelse med det gamla måste framstå som en förnyelse. När vi genom världsutvecklingen nuförtiden ställs in i en alldeles särskilt starkt verkande arimansk miljö och måste göra våra själar starka för att kunna övervinna alla de hinder som den arimanska andligheten uppställer för oss, så att vi ändå kan finna vägen in i andliga områden, då behöver den mänskliga själen ha andra medel till förfogande än förut. Och det hänger ihop med att också konsten behöver finna nya vägar på alla områden.

   Konsten måste naturligtvis tala annorlunda till en själ som inte så starkt var utsatt för arimanska påverkningar än till de moderna själarna, som i mycket högre grad är utsatta för dessa påverkningar. De allra första stegen till en sådan konst, verkligen de allra första stegen, inte något färdigt och fulländat, skulle tas med vår byggnad.*) Hur ett försök har gjorts att genom denna byggnad verkligen skapa en konst som appellerar till själens aktivitet, det hänger ihop med hela uppfattningen av det moderna livet, men med en spirituell uppfattning av det moderna livet. Kommer ni ännu ihåg den helt ynkligt triviala liknelsen som jag använde för några veckor sedan, när jag skulle karakterisera byggnaden? Jag sade: Hur förhåller sig det som skall växa fram genom vår byggnad till det som en äldre byggnad, över huvud taget ett äldre konstverk representerar?

   Ett gammalt konstverk verkade genom det som fanns i dess former och färger. Formerna och färgerna verkade. Schematiskt tecknat: alltså, om det här var formen, så verkade på ögat denna form (det tecknas). Det som utgjorde formen härinne, det som utfyllde formen, det verkade. Och likaså förhåller det sig med färgerna. Färgen på väggen, den var det som verkade.

   Jag sade, att så är inte vår byggnad menad, utan vår byggnad är menad – och det är alltså den ynkligt triviala liknelsen – som en sockerkaksform, som inte är där för sin egen skull utan för att ge sockerkakan sin form. Det viktiga är, att sockerkakssmeten därinne får sin form, och när kakformen är tom, visar den egentligen, att den är till för någonting annat, nämligen för sockerkakan. Det som formen åstadkommer med kakan, det är det viktiga. Och i vår byggnad kommer det an på, vad själen i sin djupaste grund upplever, när den uppehåller sig i byggnaden och genomtränger sig med dess formspråk. Konstverket blir egentligen bara stimulerat av byggnadsverkets former. Konstverket är det, som själen upplever, när den genomtränger sig med formerna. Konstverket är sockerkakan. Det som byggs är sockerkaksformen, och därför måste man försöka att här arbeta efter en helt ny princip.

   Också det som finns av målningar i byggnaden är inte till för att verka självständigt, så som var fallet med den gamla konsten, utan för att själen, när den träffar på det som finns där, skall kunna uppleva något, som gör denna upplevelse till ett konstverk. Därigenom sker emellertid en omgestaltning – jag kan nu bara antyda dessa saker – av en gammal

 

*) Ö. a. Därmed menas den första Goetheanumbyggnaden, som brann ner nyårsnatten 1923/24.

 

konstnärlig princip in i en ny, vilken kan karakteriseras så, att man kan säga: det plastiskt bildande elementet blir, genom att det i en ny etapp omgestaltas, till en viss musikalisk upplevelse*). Även den omvända vägen existerar: att föra över det musikaliska elementet till plastiskt bildbara former.

   Allt detta är något, som inte skapas godtyckligt av människosjälen utan hör ihop med de innersta impulserna, som verkar in i den första tredjedelen av den femte efteratlantiska kulturepoken, och som mänskligheten nu har att genomgå. Det är något som liksom föreskrives av de andliga väsen som leder denna utveckling.

   Man måste ha mod att börja något nytt. När det nu finns människor, som i vår byggnad finner mycket som är ofullkomligt, kan ni vara övertygade om, att de som är engagerade i detta byggnadsverk finner ännu mycket, mycket mera som är ofullkomligt, än de, som kritiserar, verkligen mycket, mycket mera. Det finns saker som måste utvecklas, som de, vilka bara står på avstånd och kritiserar inte har en aning om. Men det är inte detta som är det väsentliga. Det väsentliga är att man har modet att börja något nytt. Det kommer inte an på perfektionen i det som av inre nödvändighet måste utföras, utan på att det, som här måste förverkligas, även om det förverkligas på ett aldrig så ofullkomligt sätt, ändå blir utfört, d.v.s. att man har modet att börja någonting nytt. Ty allt som träder in i världen som en ny impuls är ofullkomligt i jämförelse med det gamla, som har haft tid på sig att utvecklas. Det gamla lever i blomman av sin tillvaro, medan det nya ännu inte har trampat ur barnskorna. Det är  helt självklart.  

   Med utgångspunkt från denna sista anmärkning om nödvändigheten av en förnyelse av den konstnärliga världsåskådningen och sambandet mellan konsten och hela det moderna kulturlivet skall jag i morgon fortsätta mina betraktelser.

 

Ö. a. Man kan uttrycka det så, att man ”musikaliserar” det plastiskt bildbara elementet.