När man först bekantar sig med antroposofin träffar man på en skenbar motsättning. Å ena sidan betonas att all dogmatik skall vara främmande för dem som arbetar med antroposofin. Å andra sidan har Antroposofiska Sällskapet och därmed den antroposofiska rörelsen i och med julmötet 1923/24 fått en klar och tydlig viljeinriktning och därmed en profil. Rudolf Steiner övertog då själv ledningen för det nygrundade sällskapet.

Verksamheten centrerades kring viktiga civilisationsuppgifter såsom waldorfpedagogik, senare tillkom antroposofisk medicin, biodynamisk jordbruk, läkepedagogik, bankverksamhet mm.

Som ett uttryck för Antroposofiska Sällskapets allmänmänskliga karaktär formulerades i dess stadgar:

Man ser att det är högt i tak och det måste vara så när det rör sig om ett allmänt sällskap.

Under julmötet och de därpå följande månaderna tog Steiner många initiativ. Framförallt lades grunden för ett nytt mysterieväsen. Äldre mysterier hölls som bekant mycket hemliga. Tillträdet till mysterieplatserna var förbehållet utvalda personer. Nu blir mysterievisdomen tillgänglig för alla dem som allvarligt söker den.

Inom ramen för den fria högskolan för antroposofi, som den numer kallas i Sverige, höll Rudolf Steiner 19 esoteriska timmar, s k klasstimmar. I sina klassföredrag introducerade Steiner en forskningsväg som tillika är människans utvecklingsväg.

Det framgår av hans tankeföring att detta nya "mysterieväsen är absolut förenligt med människans fulla intelligens, med en klar, ljusfylld intelligens". I varje klassföredrag gavs mantriska språk till deltagarna. Var och en fick efter introduktionen och allmänna anvisningar förhålla sig helt individuellt till dessa mantrams - utan personlig vägledning.

I vår tid läses Rudolf Steiners klassföredrag under högskolans klasstimmar av därtill betrodda högskolemedlemmar. Till dels håller dessa högskolemedlemmar också fritt gestaltade introduktionsföredrag. Även nu blir det möjligt för nytillkomna högskolemedlemmar att i samband med klasstimmarna ta del av de mantriska språken.

Det bör uttalas att klassarbetet inte bygger på ett lärare-elevförhållande. Det förekommer heller inte guidade meditationer och inga gurun (andliga ledare).

Till villkoren för inträdet i den fria högskolan hör en självpåtagen förpliktelse från varje medlems sida att vilja vara representant för den antroposofiska rörelsen. I detta manifesterar sig en individuell viljeimpuls. Strävandet ges en riktning. Därigenom får den fria högskolan sin profil och sin styrka i samtidens kulturliv. Den är dock i sin tur beroende av medlemmarnas förbindlighet med varandra och med själva högskolan.

Det radikalt nya i ett modernt mysterieväsen är det fria förhållandet mellan högskolans ledning och dess medlemmar. Allt bygger på enskilda medlemmars ständiga omdömesbildning. Det finns inga trossatser och tankekontrollen bör varje medlem söka förverkliga själv.

Å andra sidan påtar sig varje medlem den självklara förpliktelsen att sätta sig i förbindelse med högskoleledningen när man ämnar ta väsentliga initiativ i kulturlivet, t ex hyser planer att anordna en offentlig utställning om antroposofisk verksamhet.

I Sverige har därvidlag ett högskolekollegium och en större högskolekrets fått en viss ledningsfunktion. I högskolekretsen träffas många högskolemedlemmar som har bett om att regelbundet få vara med. Man informerar sig bl a om det som försiggår inom olika sektionsområden (jordbruk, medicin, pedagogik mm) och rådslår om nya gemensamma och enskilda initiativ. På sistone har forskningsfrågan kommit i fokus.

Det hela aktualiseras inte minst genom grundandet av Rudolf Steinerhögskolan. Hur gestaltar sig förhållandet mellan Rudolf Steinerhögskolan som bedriver lärarutbildning på olika orter (Stockholm, Göteborg, Järna m fl) och den fria högskolan för antroposofi? Vilka kriterier utarbetas för lärartillsättningen? Vilken inriktning får den forskning som vi ämnar bedriva och vilka metoder vill vi utveckla ?

För närvarande finns ett biodynamiskt forskningsinstitut i Järna samt ett forskningsinstitut för waldorfpedagogik, också i Järna, som just har formulerat aktuella projekt. Vidare bedrivs medicinsk forskning i samband med Vidarklinikens verksamhet, forskning i samband med ett utvecklingsprojekt i Rio Limpio m m. Alla dessa projekt har också anknytning till etablerade forskare inom universiteten.

Vad är då det speciella för vår egen verksamhet? Då initiativtagarna till dessa forskningsverksamheter åtminstone till dels är högskolemedlemmar, får man räkna med att målsättningen och den eftersträvade metodiken harmonierar med den fria högskolans målsättning. Hur kan vi formulera denna målsättning, som mer eller mindre influerar ovannämnda inrättningar och projekt ?

Som hos allt annat i världen bör man först och främst intressera sig för tillkomsten och utvecklingsgången av en ny och till en början svårförståelig företeelse. När det gäller den fria högskolan för antroposofi har vi redan konstaterat att dess verksamhet och inriktningar är intimt förknippad med Rudolf Steiners biografi och därmed med hans egen utvecklingsgång.

Han hade redan före 8 års ålder egna andliga upplevelser som i och för sig gav honom full visshet om existensen av en andlig värld - på samma sätt som han hade visshet om sinnevärldens existens - genom påtagliga upplevelser. Dock upptog honom en fråga, ett problem under hela livet: hur kan dessa upplevelser och erfarenheter vinna vetenskaplig legitimitet?

I ett vetenskapligt sammanhang är det ofrånkomligt att söka anknyta till andra erfarenheter, att bilda omdömen och förmedla idéer som är logiskt begripliga även för dem som ännu inte har egna upplevelser. Exempelvis har i biologiska sammanhang få människor (om ens någon) verkligen sett en gen. Ändå talar vi alla om gener. Och då är inte ens själva genbegreppet entydigt formulerat. Vi söker förstå varandra genom idealbildningen.

Samma sak eftersträvar Steiner ifråga om andliga erfarenheter. Inför en andlig värld duger emellertid inte vårt numera allmänt utvecklade intellektuella liv. Det lämpar sig däremot utmärkt väl för att kunna hantera datorer och ytterst komplicerade organisationssystem som används vid t ex flygledning. Intelligenskrafterna har under loppet av de sista årtusendena mer och mer anpassats till jordiska sammanhang.

Vi kan inse att människan i äldre tider hade en helt annan inriktning och en annan orientering. Man var intresserad av det som sker i himlen och kände sig tryggt förankrad hos änglar och andra andliga väsen. Ännu under medeltiden kallade man dessa andliga väsen för intelligenser. Man kan tala om en kosmiskt förankrad intelligens. I antikens mysterieskolor lärde man sig med hjälp av denna kosmiska intelligens förstå sidor av tillvaron som i vår tid blivit, undanträngda och tabubelagda.

Hur förhåller sig nu Rudolf Steiner till denna situation? Det framgår av hans biografi att han redan i sin första publikation vill lägga grunden för en ny kunskapsteori. Han karakteriserar olika adekvata förhållningssätt hos forskaren inför olika naturriken, men även inför människans själ och ande. Därmed beskrivs en möjlig väg att återigen kunna förena den för oss tillgängliga intelligensen med sitt kosmiska, spirituella ursprung.

Att ett dylikt projekt nuförtiden har aktualitet illustreras av den mycket originella och inflytelserika intelligensforskaren Howard Gardners fråga: Finns det en spirituell intelligens utöver de av honom beskrivna andra intelligenserna? Han kallar den även för existentiell intelligens. Var är då denna intelligens lokaliserad? Finns den inne i vårt huvud eller är intelligens inte något som har med relationen mellan oss och världen att göra?

Det som Steiner under många mödosamma år försökt och såvitt jag kan se också lyckats med är att förbinda sinnesupplevelser, men också erfarenheter som görs via andliga, utvecklade sinnen såsom imagination, inspiration och intuition med adekvata begrepp. Han gör mer än så. Han visar oss vägen att vinna terräng i vår strävan att kunna bedriva andlig forskning. Sådan forskning är ofrånkomlig i vår tid.

Modern teknik, inte minst bioteknologin ställer oss inför svåra avgöranden. Vem kan bilda sig kvalificerade omdömen om t ex kloning utifrån en jordiskt orienterad intelligens? För att vinna kontakt med källsprånget till en ny etik behövs det en vidgad kunskapssfär. Det handlar då givetvis inte enbart om mer eller mindre precisa andliga upplevelser. För att verkligen nå kunskap är det nödvändigt att också bilda de rätta begreppen.

I och med Steiners publicerade uppsatser som senare fick den sammanfattande titeln: Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? vände han sig till en stor offentlighet. Var och en kunde ta till sig beskedet att det i varje människa slumrar anlag till vidgade kunskaper om andens värld. Vägen från möjlighet till förverkligande verkar emellertid vara svår, kanske alltför svår, tycker och tyckte många, också på Steiners tid.

Så uppkom under åren 1904-1914 en "Esoterisk Skola". I denna var Steiner den andlige läraren som hade ett personligt, rådgivande förhållande till varje elev. Verksamheten var inte offentlig, men numera har praktiskt taget allt tillgängligt material som hänför sig till denna skola publicerats. Den Esoteriska Skolan upphörde med sin verksamhet i och med första världskrigets utbrott och återupptogs i denna form senare inte mer.

Ett väsentligt nytt inslag i Steiners biografi skedde i begynnelsen av hans sista sjuårsperiod, som infaller mellan hans 56:e och 63:e levnadsår. Man kan skönja genombrottet av en helt ny era i föredrag som hölls hösten 1917, d v s under första världskrigets sista, katastroffyllda år (GA 177).

Steiner talar i dessa föredrag, I inspirerat av Mikael som redan 1913 i mer allmänna ordalag beskrivits som den ledande ärkeängeln för vår tid, ett fullkomligt nytt språk. Han beskriver hur gamla blodsbindningar, som visar sig i rasens, nationens och stamtillhörighetens ideal, måste avlösas av helt individuella relationer mellan människor. Om så inte sker, går utvecklingen oundvikligt mot dekadens.

Här ser vi således ett nytt mänsklighetsideal dyka upp, mitt under den blodigaste uppgörelsen mellan Europas folk. Nu, när vi går mot århundradets slut ser vi klart vilka ideal som pekar framåt och vilka gamla spöken som leder små och stora människogrupper mer och mer in i nedgång och barbari.

Under samma år l9l7 publicerar Steiner det första konceptet till en ny människosyn som omspänner såväl själsligt som biologiskt liv. Därmed är den gamla cartesianska klyftan mellan kropp och själ övervunnen.

Med detta koncept som under tiden verifierats in i många detaljer, läggs också grunden för alla praktiska verksamheter som initieras under de följande åren. Dessa verksamheter fordrar emellertid nya, ständigt vidgade kunskapsorgan. Steiner hade redan vid waldorfskolans upptakt talat om det omöjliga att klara framtida uppgifter som är förknippade med en pedagogisk konst, om lärarna inte söker kontakt med andliga väsen som står oss bi.

Idag klagar många lärare över svårhanterliga barn. Man talar om utbrändhet och hänvisar besvärliga barn till specialistvård. Har vi glömt Steiners råd? Egentligen borde vi inse att alla dessa nya uppgifter inom det praktiska livet som inspirerats av antroposofin, fordrar nya kunskapsorgan, d v s imagination, inspiration och intuition.

Mot denna bakgrund kan man förstå det totalt nya som skedde under julmötet 1923/ 24 och som följdes av den fria Högskolan. Nu gällde det inte enbart att utveckla förståelse för häpnadsväckande beskrivningar av andliga händelser. Inte heller var det adekvat att efter det förödande kriget fortsätta med personlig rådgivning till utvalda elever. De nya förmågorna, som genom civilisationens inriktning behövdes, borde skolas hos många fler. En lyftning och utvidgning av intelligenskrafterna som sedan kunde tjäna hela mänskligheten borde ske hos alla.

Detta till synes omöjliga företag kunde bara lyckas genom tidsandens, Mikaels medverkan. Det är han som blev och fortfarande är inspiratör och ledare för de nya, för vår egen tid avsedda, rättmätiga mysterierna. Därför blev skolans namn Mikaelskolan. Denna skola grundar sig i vår frihetsorienterade tid helt på individens initiativ. Var och en måste nu ta ansvar för sin egen utveckling. Det finns ingen väg tillbaka och alla kollektiva bindningar leder förr eller senare till regression. Individuella framsteg bör dock komma alla människor till del. De kan aldrig mer tjäna egenintressen eller isolerade gruppers speciella syften.

Vi kan slutligen besinna Rudolf Steiners ord att initiationsprincipen måste bli civilisationsprincip.

Antroposofiska Sällskapets uttalade uppgift är att bära, förverkliga och bidraga till utvecklingen av Mikaelskolan - den fria Högskolan för antroposofi. Det är nu en gång innebörden av viljebeslutet som togs vid julmötet 1923/24. Det fick sitt uttryck i Sällskapets stadgar och bejakades därmed av oss alla som är medlemmar i detta sällskap.